Somnade till slut i soffan igår, där jag också tillbringat den största delen av söndagen. När jag vaknade hade jag fortfarande ingen lust med nått, men Disa behövde ju ut så det var bara att gå upp ändå. Tur att jag har henne ;)

Efter ett samtal med min älskade mor, lyckades jag äntligen få lite motivation till engelskaarbetet som legat och väntat alldeles för länge. Så nu är det klart och inskickat! Funderar nu på om jag kanske borde dra mig upp till spåret för en springrunda. Skulle vara bra för att salma tankarna, fördriva tiden men även för att bli piggare i kroppen!

Imorgon börjar inriktningsveckan i skolan, och jag funderar redan på hur jag ska få in allt i min lilla hjärna och klara slutprovet på det hela. Det är nog kanske inte de bästa att jag redan ser negativt på det, så de tankarna måste jag snart ändra på. :)

Jag har aldrig tyckt om att säga hejdå, och jag är inte heller bra på det.

Istället gömmer jag mig. Jag blundar för det, och plågar istället mig själv lite till.

Idag var jag tvungen att säga hejdå, till någon jag tycker väldigt mycket om. Det är aldrig kul, speciellt inte när jag inte vet nästa gång vi ses. Kanske en månad, kanske mer, kanske mindre. Att vara ifrån honom, är nog något bland de jobbigaste just nu. För han ger mig lite extra energi och vilja, han gör mig glad under de tillfällen jag inte trodde var möjligt. 

Det är inte ens ett dygn sen han åkte, men jag har redan tappar orken och lusten. Jag känner inte för att göra någonting alls. Helst hade jag velat krypa ner i sängen, under täcket, och ligga där tills han kommer tillbaka. Tror faktiskt inte att han själv inser hur mycket han betyder för mig, och hur stor del av mitt liv han faktiskt är. Men det är enbart mitt fel, för jag är för dålig på att berätta det. Jag vet inte hur jag ska få fram orden, eller är det kanske för att orden inte räcker till?

En evig längtan. Efter hans närhet, röst, energi och léende. Jag tänker hela tiden på att den snart är över, snart är skolan slut och jag flyttar hem. Men när en dag känns som en evighet, så känns det inte längre som "snart". Det gör bara vardagen ännu tråkigare. 

Därför jag har nu bestämt mig för att börja träna, jag tror jag behöver komma ut mer än till krogen. Jag behöver få kraft och ork. Ork till att fixa klart skolan, och kraft till att hålla humöret uppe. Om jag fokuserar på något nytt, kanske tiden går fortare. Då kanske det inte längre kommer kännas som en evighet. Då kanske det snart är vi igen.